Du sitter där och väntar på cirka två och en halv timme som kan förändra hela ditt liv. Du vet inte riktigt om du vill skratta, gråta eller bara försvinna. Jag valde inget av det. Jag bara var. En timmes engelskaprov samt en kort intervju där jag fick chansen att berätta om mig själv, varför jag ville gå på just IB och sådär. Efter detta så kom det jag fasade mest för, något jag annars brukar älska, matteprovet. När jag satt där och visste att jag verkligen gjort så mycket jag bara kunde för att förbereda mig så kände jag mig så maktlös. Jag kunde inte ens tänka "Fan, jag skulle pluggat mer!" för det skulle jag inte kunnat göra, jag hade redan lagt hela lördagen och hela söndagen (verkligen HELA) på att räkna över 120 mattetal (minst två kapitel + andra uppgifter). Jag visste att jag under omständigheterna gjort vad jag kunnat och försökte trösta mig med att jag säkerligen bara överdramatiserat det.

 

Men medan jag började beta av några dessa trettio uppgifter som fanns på provet så insåg jag att jag inte hade överdramatiserat. Att sitta där och känna sig så äckligt maktlös och bara veta att detta provet kan förstöra mina drömmar och det jag verkligen vill göra är riktigt hemskt. Jag vet vad jag kan åstadkomma om jag får möjligheten att visa det. Jag är hard work and determination men hur skall det det skina igenom?

 

Jag sitter här nu, drygt ett dygn senare och allt känns som en enda röra. Jag försöker tänka på vilka uppgifter som fanns med på provet, men jag minns inte. Hela provet känns som ett stort blurr. Fast ändå så sitter jag här drygt ett dygn senare och samtidigt som jag är nervös, livrädd och besviken så är jag stolt. Jag är stolt över vad jag lärde mig i helgen och jag är stolt över mig själv generellt sätt, konstigt nog, då tillfällen där man inte lyckas så bra som man hade velat göra brukar medföra motsatta känslor.

 

Det känns lite som om detta är ett av de där tillfällena då man behöver bryta ihop och komma tillbaks. Jag tror jag har brutit ihop vad jag skall och att jag håller på att komma tillbaks. Rehabeliteringstiden var kort men plågsam den här gången. Jag har hittat något att välja istället. Jag vet att livet går vidare. Även att tanken ifall jag kommer in eller inte är det som rör sig mest i mitt huvud så vet jag ändå att jag är just maktlös och att jag måste gå vidare.

 

Jag, liksom många andra, men i det här fallet jag, måste bli mer positiv. Jag måste lära mig att se det bra i ting och händelser istället för att se det negativa. Detta är ett steg i processen mot att bli mer positiv, att gå vidare.